Tredje advent

Så kom den då till slut i alla fall - den där efterlängtade julstämningen. I år har det tagit sin lilla tid innan den behagat infinna sig. Men nu är den här och det känns skönt. Pysmysigheten och pyssligheten trippar fram ur vråna och lusten att fixa och dona har drabbat mig. Börjar tänka på julgodisrecept och paketinslagning och funderar till och med på om jag skulle ta och skicka ett par julkort. Och kanske skulle jag städa lite också och pynta lite mer. Vi får väl se vad det blir av det hela. 

Varje år funderar jag över vad som är essansen i julstämningen egentligen. Om hur man förväntas kunna få ihop julstress, julhandel, förväntningar och krav med begrepp som julefrid och stilla natt. Disneys julversioner med bibelns budskap. I mitt huvud blir det fullkomligt kaos när jag försöker reda ut begreppen och känslomässigt är jag all-over-the-place. Jag vill ge efter och hänga med i svängarna och jag vill bromsa bandet och dra något gammalt över mig. Och medan allt detta pågår yrar jag omkring och fixar och donar på ett sätt som jag aldrig gör annars.

Varje år kommer jag fram till olika slutsatser om meningen med detta förvirringstillstånd. För någon sorts mening måste det ju ändå finnas - om vi inte hade fått ut något av det, så hade vi inte ägnat oss åt det.  Det här året cirklar mina tankar kring ordet förvirring. För det tycker jag är den känsla som väcks när man börjar skrapa på julytan. Där under ryms så många motsägelser och paradoxer och dubbla budskap att man omöjligt kan bli annat än förvirrad när man tar sig tid att tänka efter.

När man blir förvirrad ramlar man ur sina gamla vanliga ramar och de gränser man en gång satt upp blir rörliga och förlorar sin självklarhet.

Kanske är det därför vi är så angrelägna om att varje år komma in i den rätta julstämningen - för vi vill få möjlighet att ompröva våra liv och de ramar vi satt upp för det. 

Eller så gillar vi helt enkelt bara knäck...