Under ytan...

Ett utflyktsmål kan se ut lite hur som helst. Igår tog vi vår eftermiddagspromenad vid grustaget/stenbrottet som ligger några kilometer från där vi bor. En väldigt annorlunda miljö att strosa omkring i. Området är ganska stort och domineras av ett enormt hål i marken.

Trasigt och fult eller sårbart och vackert?

Hur man väljer att se det avgörs helt i betraktarens ögon.

Jag var inte beredd på det - men att vandra ner i denna grop blev för mig en stark upplevelse. Jorden lät mig få se dess inre rum. Utmed stenväggarna sipprade vattnet ner. Likt tårar som faller över en kind. Alla sprickorna, de olika lagren av sand och bergarter. Spåren av det som varit. Jag fick se. Fick röra vid. Det var som ett förtroligt samtal som jorden bjöd mig att ta del av. Som om den öppnade sitt hjärta just för mig.

Och jag såg på alla sprickorna och lagren. Hörde vattnet droppa från väggarna. Befann mig mitt i det stora såret. Och jag tänkte att vi är allt bra lika, jorden och jag. Människan och jorden. Det finns så mycket under ytan som vi så sällan visar upp. Som vi så ogärna låter någon röra vid. Här hade dumpersarna gjort jobbet. Frilagt en yta som gjort detta möte möjligt. Vad en människa behöver för att detta ska bli möjligt även för henne är lite mer oklart.

Men detta förstod jag när jag stod där nere på bottnen och detta tog jag med mig upp från min vandring:

I sårbarheten ryms nåbarheten.

Och det är i sprickorna, i de olika lagren och i tårarnas flöde som detta under kan ske.

Frågan jag ställer mig idag är varför i all sin dar vi så ofta barrikaderar våra ömmaste punkter med stora högar av skyddande material. Varför all denna rädsla? Varför utgår vi från att vi ska bli sårade när vi har möjligheten att bli nåbara?