Under ytan är vi alla små

Den här sommaren har väldigt många samtal handlat om försvarsmekanismer. Allt det där som vi gör för att skydda vårt innersta och mest ömtåliga rum. När något gör ont och vi känner oss sårade lägger vi snabbt på en skyddande hinna för att undvika att drabbas av samma smärta igen. Gång efter gång upprepas proceduren och för många av oss resulterar detta i att man såsmåningom har byggt upp ett rejält pansar som står pall för det mesta.

Klokt och nödvändigt på ett sätt och totalt förödande på ett annat. Just nu funderar jag mycket över det sistnämnda. 

Det är inte bara omvärlden som hålls på avstånd med hjälp av försvarsmekanismerna. När lagren blivit tillräckligt många får man också själv svårt för att ta sig in till sitt eget innersta rum. Det börjar bli svårt att minnas hur det ser ut där inne och till sist känns det obehagligt att ens närma sig området. Och då lägger man på ett lager till för säkerhets skull. För om ingenting varken kan sippra in eller ut så förblir allt det okända kvar därinne och tanken på det känns betryggande.

Att börja peta i detta var en obehaglig upplevelse. Rädslan var så stor stark att det var hart när omöjligt att övervinna den.

Jag hade allt att förlora - så kändes det. Och därför vågade jag nästan ingenting.

Och på sätt och vis var väl den känslan också berättigad. För mitt skydd och mitt försvar var fortfarande min största trygghet i livet. Även om det blivit naggat i kanten under de senaste åren och börjat flagna betänkligt, så hade jag kvar tillräckligt mycket för att hålla både mig själv och omvärlden ifrån det allra innersta och mest sårbara. Jag var ännu inte nåbar.

Så började vi pilla i kanterna och drog loss ett sjok här och ett där. Förundrades över att det fanns ännu fler lager därunder och pillade lite till. Anade konturer och toner där bakom, blev nyfikna och pillade lite till. Flagorna föll, jag blev rädd över hastigheten, kände mig naken och försökte förgäves klistra tillbaka fragment av det fallna. Insåg det omöjliga i detta, kapitulerade och fortsatte pillandet...

Nu har jag fått bort tillräckligt mycket för att kunna se människan som finns därunder. Hon är så mycket skörare än jag trott. Ömtålig och bräcklig och liten på jorden. Ett irrbloss i tiden som universum kanske inte ens hinner se om det råkar blinka till.

Jag har ingenting att förlora - så känns det nu. Därför vågar jag mer och är inte alls lika rädd längre.

 Numera är jag också nåbar eftersom jag gjort mig sårbar, genom att skala av ett flertal av de skyddande hinnorna..

Tomas skrev en rad som jag fastnade för:

Rädslan för mörkret upphäver modet i ljuset.

Den tycker jag sammanfattar det jag försöker få sagt med den här texten.