Upp som en sol och ner som en pannkaka

Jag förundras ofta över hur stark och funktionsduglig kroppen är. Vilket under av samspel som råder mellan alla kroppsfunktioner. Hur mycket den tål utan att gå sönder. Tänk att själen får bo i en så finurligt ordnad miljö. Tänk att den får ha en så fantastisk kropp att uppleva och uttrycka sig igenom!

Men sedan finns det förstås också den där andra sidan av saken. Kroppens otroliga skörhet. Att det räcker med en mikroskopiskt liten förkylningsbacill för att hela systemet ska slås ut. En osynlig sak som man inte har en aning om varifrån den kom, är fullt tillräckligt för att få hela kroppen ur funktion.

Känslolivet fungerar uppenbarligen på ungefär samma sätt. Vi har en makalös känslomässig kapacitet som klarar av att hantera allt och det mesta. Som klarar av livets törnar och som inte spricker när glädjen tippar över mot lyckan.

Igår morse vaknade jag med en skön känsla. Livet var gott och jag räckte till. Det var till och med så att jag nuddade vid tanken på att jag gjorde lite mer än så. Jag kände mig aningen härlig och snudd på förträfflig. Men någon gång under eftermiddagen smög det sig tydligen in en känslomässig bacill och när kvällen kom hade den fått fäste och lamslagit hela känslolivet. Jag såg den inte komma och vet därför inte heller varifrån den kom. Men kom gjorde den och effekt fick den.

Och jag grät över min egen ofullkomlighet och över mina tillkortakommanden. Över mina svårigheter och över den belastning jag stundtals är för min omgivning. Jag stirrade min egen otillräcklighet i vitögat och den kunde hålla kvar blicken längst.

Vid förkylning finns det behjälpliga medikamenter att tillgå. Febernedsätande och hostdämpande mediciner som gör processen någorlunda uthärdlig. Det är bara att gapa och svälja och vips så är livet mer uthärdligt igen. För de känslomässiga bacillerna bekämpande finns det dock ingen lika enkel lösning. Vad som krävs för att häva den ömklighet som brutit ut är mer diffust. Individuellt och beroende av stunden.

Tomas gjorde så gott han kunde och det räckte gott. Han lyssnade, kramade och gav sin syn på saken. Såg mig och bekräftade. Andemeningen i vad han försökte förmedla var ungefär som följer:

Idag när jag sitter här och begrundar gårdagens dipp så kretsar tankarna kring just detta: Varför inbillar du dig att du måste räcka till för allt och alla hela tiden för att du ska vara värd någonting? Och jag skannar över bekantskapskretsen på jakt efter personer utan tillkortakommanden och brister. Utan irriterande egenskaper och med en fullkomlighetens aura skinande omkring sig.Och tänka sig - jag hittar inte en endaste en!

Är då dessa människor månne älskvärda och värdefulla ändå?

Ja, absolut!

Är jag glad över att de finns med i mitt liv?

Ja, absolut!

Här ilsknar jag till och tar till den strängaste rösten som inte tål några motsägelser. Och jag säger åt mig själv på skarpen att jag är en riktig jubelidiot om jag inte fattar att detta gäller även mig.