Vad är då en människa?

Utdrag från det senaste läkarintyget:

Patient med långvariga svårigheter, med återkommande utmattningssyndrom i anamnesen. Svårigheter att anpassa sig till omgivningen, hantera krav, belastning och stress på arbetsplatsen. Mycket oflexibel, tydligt nedsatt funktion. Tydliga koncentrations och uppmärksamhetssvårigheter, minnessvårigheter, mycket fokus på detaljer, mycket stresskänslig, förhöjd ångestnivå. Klarar inte förändringar. Mycket nedsatt funktionsnivå. Överkänslig mot stimuli i omgivningen gällande ljud, ljus och beröring. Agerar med ångest vid minsta förändring. Uttröttbarhet och brist på energi. Arbetslivsinriktad rehabilitering är inte aktuell. Prognos: Patienten kommer inte att få tillbaka sin arbetsförmåga.

Jag läser orden och försöker ta in det faktum att det är mig det handlar om. Vet inte riktigt vad man förväntas känna när man läser en beskrivning som denna - men jag blir i alla fall glad när jag ögnar igenom den komprimerade texten. Äntligen är det någon som förstår, som ser och kan bekräfta. Någon mer som vet att det inte hjälper att tänka lite mer positivt och att ändra attityden till livet. Det känns så befriande och ger mig på något underligt sätt rätten att känna som jag känner och vara som jag är. All heder åt kunnig personal inom psykiatrin!

Tomas läser intyget och jag fnittrar lite och säger till honom att detta är kvinnan du är gift med. Och han säger: "Jag vet" utan minsta lilla skratt i rösten. Däremot går det inte att missta sig på kärleken som lyser igenom när han ser på mig. "Det är allt detta och oändligt mycket mer som gör dig till den du är - till den kvinnan jag älskar"

Det är förunderligt, jag hittar inget annat ord som kan beskriva detta stora som det innebär att vara älskad villkorslöst. Att vara omtyckt och beundrad för sin duktighet och sin förmåga finns det en viss logik i. Det går att förstå och det går att ta till sig utan någon större ansträngning. Men att vara älskad helt och fullt är en annan sak. Det går helt enkelt inte att beripa och det är så stort att hjärtat knappt förmår härbärgera innebörden.

Jag är nog lite knäpp, men när jag läser läkarutlåtandet får jag en otrolig lust att sätta in en kontaktannons, bara för skoj skull. Efter några rader om hur mycket jag älskar lugna hemmakvällar, god mat och sköna skogspromenader skulle jag bifoga ovanstående utdrag ur intyget. Och sedan skulle jag vilja vara en fluga på väggen hos de män som läser annonsen....

För visst är det väl så att man får sig en tankeställare när man läser det? Om man bara sett intyget och sedan skulle göra sig en bild av människan bakom det - vem skulle då fantasin målat upp?  Hur många förmågor och härliga egenskaper skulle man spontant applicera på denna imaginära människa? Skulle man se henne som en god mor och en älskad hustru? Skulle man tänka att här finns en person som skulle kunna bli min vän för livet?

Ingemar Olsson är en människa som tycks ha funderat i liknande banor när han skrev följande text:

Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig kommer fram
Precis som böcker i ett bibliotek
som bara står och samlar damm
Och om man bara tittar utanpå
då missar man en värld
som man aldrig får en enda aning om
Fast hela tiden finns den där


Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig får en chans
Dom blir bedömda efter pärmarna
precis som om resten inte fanns
Men det som öppnar sej där inuti
är värt sin vikt i guld
För varenda människa har sin egen saga
Viktig för sin egen skull


Det finns så många sköna människor
som liksom alltid kommer snett
Precis som böcker i ett bibliotek
Dom kommer aldrig till sin rätt
En ynklig rygg utav ett mäktigt verk
är allt som sticker fram
Av alla andra sidor ser man ingenting
Och det är både synd och skam