Vad som behövs

Häöromdagen skrev jag om försvarsmekanismer och igår skrev jag om avgörande ögonblick. För mig finns det ett tydligt samband mellan de två tankebanorna. Det finns nämligen en rad av avgörande ögonblick som gjort det möjligt för mig att släppa taget om många av mina försvarsmekanismer.

Utåt sett är det nog ingen större skillnad på den jag är nu och den jag var i våras. Men inom mig är förändringen påtaglig. Den konstanta anspänningen som jag gått omkring med har liksom slappnat av och det gör det väldigt mycket lättare och mindre energikrävande att vara jag. Och Tomas som lever så nära inpå mig känner också av min förändring. Han upplever att jag är jämnare i humöret och mer tillgänglig nuförtiden.

Ibland pratar vi om de där ögonblicken som gjort den här förändringen möjlig. Det finns nämligen en rad med dylika tillfällen. Som till exempel en resa till Sölvesborg, en alkoholrelaterad incident och ett samtal över middagsbordet mitt i sommaren. Stunder då det kändes tydligt att "Nu händer det någonting viktigt" och som jag i efterhand kan koppla samman med den här processen.

Eftersom vi är som vi är kan vi naturligtvis inte låta bli att försöka hitta den röda tråden mellan dessa avgörande ögonblick. Exakt vad var det som gjorde att försvarsmuren krackelerade vid just de här tillfällena? Varför gick det att bryta igenom hinnorna när vi var i Sölvesborg och inte när vi var i Traryd? Varför kunde alkoholen bli till en sådan välsignelse när den inmundigades just den kvällen? Varför nådde sanningarna fram vid just den middagen? 

I vårt sökande efter den röda tråden fanns en förhoppning inbakad: Tänk om det gick att hitta en metod som var applicerbar på andra också!

Men någon universallösning fann vi naturligtvis inte. Det är ju knappast så att alla trasiga, tillknäppta människor skulle må automatiskt bättre om de for till Sölvesborg eller drack vin klockan fem eller passade på att prata allvar de gånger de åt spagetti till middag.

Däremot hittade vi den röda tråden. Den gemensamma nämnaren för de avgörande ögonblicken:

Det allra mest ömtåliga och sköra blottades och överöstes med kärlek.

Det jag kämpat allra mest för att dölja kom upp till ytan och blev synligt och tydliggjort. Och där möttes det och omfamnades av en kärlek som var större än min egen rädsla.

Och det var inte så att jag direkt valde att blotta mina gömda rum. Det råkade bara bli så och jag var alls inte beredd på att det skulle hända. Och det tror jag också är en del av hemligheten. För det gjorde det samtidigt möjligt för kärleken att fånga tillfället i flykten och halka igenom där det tdigare varit ogenomträngligt. Och så nådde den alltså äntligen in och ockuperade utrymmet som förut varit fyllt av skuld och skam och rädslor och smärta.