Våga

Länge hade jag ett citat hängande bredvid sängen där det stod: "Våga mer än du törs". I våras tog jag ner det för jag blev bara trött när jag såg det. Jag orkade helt enkelt inte med tanken på att tänja på mina egna gränser fler gånger. Det fick vara slut med det nu, resonerade jag. Hädanefter skulle jag bara göra sådant som jag kände mig bekväm med. Sånt som var innanför min komfortzon.

Det är ett naturligt dike att hamna i när man gått in i en utbrändhet. Man blir nämligen utbränd för att man tillbringat alldeles för mycket tid i det andra diket. Det där diket där man gör mer än man orkar och hela tiden pressar sig själv till sitt yttersta utan att  ta någon hänsyn till hur det känns. Så när motreaktionen kommer  i form av tydliga gränser och stor försiktighet så är det en del av tillfrisknandet. Man behöver få göra sin värld väldigt liten och hanterbar och man behöver få stanna kvar i den tills man känner sig trygg. Man skapar sig en liten skyddad verkstad där man kan öva sig i detta med att känna efter och stå upp för sig själv.

Men ett balanserat liv hittar man aldrig ute i ytterkanterna. De där dikena är visserligen förädiskt lockande med sina "aldrig" och "alltid" men att leva ett fullvärdigt liv i något av dem är faktiskt helt omöjligt i längden. Ett balanserat liv är precis som det låter - en konstant balansakt. Fullspäckat med väldigt många ibland och väldigt många just nu, just idag. Ett ständigt övervägande där de egna resurserna ställs mot möjligheterna. Där modet måste vägas mot rädslan och där gränsernas konturer är så flytande att man blir förvirrad när man skärskådar dem.

Häromdagen fick jag den knuff som jag behövde för att masa mig upp ur mitt bekväma dike. En fras som sas i ett tv-program träffade mig rakt i hjärtat och den fick mig att vakna till:

"Om man inte töjer sin komfortzon så krymper den"

De orden hänger ihop med det där citatet som jag plockade ner från sovrumsväggen. Att våga mer än man törs är ett sätt att töja på sin komfortzon. Ibland måste man våga göra det där som kostar på och som känns lite läskigt för att den egna världen inte ska skrumpna ihop fullständigt. Men att alltid göra det är lika tokigt som att aldrig göra det. I det balanserade livet gör man det ibland. När andan faller på och när modet är större än rädslan. När det finns ett litet kraftöverskott som man kan spendera utan att gå i personlig konkurs.

Det kan nog ta ett tag innan jag får häng på det där. Men jag tänker att övning ger färdighet och så småningom kanske jag också får till den där balansen. Ett ibland som ryms mitt emellan aldrig och alltid.