Val och tvivel

Oscar Levertins vänner är en sådan där bok som tål att läsas mer än en gång. En tragikomisk bok om en kulturtants bedrövliga liv. När man läser den kan man varken låta bli att fnittra eller förfäras. Och där emellan får man sig en hel del klokskaper till livs. En av de saker som jag tog med mig efter att ha läst boken den här gången var en rad om offermentalitet. En ganska hårdsmält sanning som nog kan skava i öronen vissa dagar.

"Det som gör ett offer till ett offer är att hon inte tar ansvar".

Det är så himla skönt att skylla ifrån sig, lägga skulden på andra och hävda att det är omständigheternas fel. Och visst är det också ofta så att saker och ting bara händer. Det är inte alltid man själv som ställer till det och man kan faktiskt heller inte alltid rå för de vändningar händelseutvecklingen tar. Men det är alltså inte detta som gör en människa till ett offer. Det som avgör om huruvida hon ska bli det eller inte är hur hon väljer att agera utifrån det som hänt. Om hon tar sitt ansvar eller väljer att inte göra det. 

Att ta sitt ansvar innebär att man på ett eller annat sätt väljer att agera. Att man fattar beslut. Att man gör ett aktivt val. Att man vågar tro på sin egen kraft och använder sig av sin egen kapacitet för att förändra sin situation. Ibland innebär det visserligen att man tvingas väja mellan pest och kolera, men även det är ett val som måste göras, om man inte ska bli ett offer.

Varje gång jag ska köpa toapapper tänker jag på hur svårt det är att välja. Det är en sådan vardaglig situation som belyser problematiken med all önskvärd tydlighet. Man ska ta hänsyn till papperskvaliten, till miljövänligheten, till estetiken, till meterpriset och till kilopriset. Om jag inte skärper till mig så kan jag bli stående framför toapappershyllan en lång stund och vela inför beslutet. Och det är då jag tänker att det inte är så konstigt att det är svårt att hantera alla de andra valen i livet - när en sådan här "skit-sak" kan kännas så komplicerad....

Rädslan för att välja fel är monumental. Vi räds konsekvenserna av våra beslut och fruktar för att vi ska behöva stå till svars för dem såsmåningom. Vi gör riskbedömningar och kalkylerar med de olika alternativen. Försöker förutspå vilket håll de olika vägvalen kommer att leda oss åt i förlängningen. Men framtiden ligger höljd i dunkel och därför får vi aldrig några entydiga svar om vilket val som är klokast. Alltså måste man ta ett kliv ut i det okända om man ska undvika att fastna i offer-fällan. Man får helt enkelt gå i tro, för något annat finns det inte att hålla sig i.

Men om man nu inte känner sig speciellt beslutsam då? Om man blir stående mellan hötapparna och varken kan bestämma sig för det ena eller det andra? Ja då ska man ingalunda misströsta! För att man står där och velar innebär att man befinner sig mitt i tvivlet. Och tvivlet finns där tron finns. Veligheten finns där beslutsamheten finns. Man kan till och med säga att de är två sidor av samma mynt. Tron och Tvivlet. Veligheten och Beslutsamheten. Det ena kan inte existera utan det andra.

Därför kan man vara alldeles lugn när tvivlet sätter in - för då lutar man antagligen ryggen mot tron. Och medan man velar

lutar man troligtvis ryggen mot beslutet.