Varför blogga?

Det fanns många skäl till att jag slutade blogga i våras. Ett av dem var att jag på allvar ifrågasatte vitsen med att vara så himla självutlämnande. Varför göra sig så sårbar - så nåbar?

Jag ställde mig framför spegeln och betraktade kvinnan bakom tandkrämsfläckarna. Hur intressant är hon egentligen? Hur unik?

Jag sa det inte till henne, men jag tänkte det för mig själv: Att hon är en småtråkig medelålders kärring som lever ett ganska enformigt liv i en skabbig lägenhet i en Gudsförgäten håla. Och vari finns då rimmen och resonen i att lägga ut sin egenterapi på nätet och låta vem som helst läsa denna dagbok?

Plötsligt kändes det lika fånigt att blogga som det förmodligen skulle göra att lägga ut bilder på sin morgonurin på facebook.

Men så råkade jag se ett avsnitt av "Det okända" där Terry uppmuntrade en kvinna att börja skriva den där boken hon så länge gått och funderat på. Han menade att om hon gjorde det så skulle många själar befrias. Nu kommer jag inte ihåg varken den exakta formuleringen eller orsakssammanhanget, men andemeningen var i alla fall den att hon genom sitt skrivande kunde skänka ro i själen åt andra.

Hans ord gick rakt in i hjärtat på mig och de fick mig att tänka i nya banor.

Måhända är jag varken en speciellt unik eller intressant människa och förmodligen har jag upplevt ungefär lika mycket smärta och glädje här i livet som alla andra. Men min blogg kan ändå - och också just därför - få betydelse för någon annan.

Det är i alla fall min förhoppning att det ska uppstå någon sorts win-win-situation. Jag får vräka ur mig av det som jag bär på och någon annan får ett ord, en formulering, en tanke, som på ett eller annat sätt blir den personen till gagn.

Bland min farmors anteckningar hittade jag en dikt som slutade med följande ord:

Ringa syntes dessa, när det var som bäst

mot vad man innerts hoppats

och önskat allra mest:

Att något av vad man givit,

en blick, ett ord, en rad,

har mäktat göra en enda människa glad.