Vars och ens ensak?

I vår kultur värnar vi om integriteten och vi sätter en ära i att i möjligaste mån hålla våra känslor för oss själva. Vi är rädda för att lägga oss i och vi vill absolut inte vara till besvär. Var och en sköter sitt efter bästa förmåga. Vi nöjer oss alltså inte med att hålla oss på femtio centimeters avstånd rent fysiskt utan har även lagt till en tilläggsförsäkring som säkerställer även det känslomässiga avståndet. En mängd outtalade regler som ger tydliga fingervisningar om vad vi kan prata om och vad som bör undvikas för att vi säkert inte ska klampa in och komma för nära.

Att det blivit så här beror väl till största delen på att vi vill ha det så. Förmodligen har vi nordbor testat oss fram genom århundradena och kommit fram till att detta är den modell som fungerar bäst med vårt psyke och vårt klimat. Men i takt med att den psykiska ohälsan ökar så kan jag inte låta bli att undra om inte den här modellen börjar bli lite förlegad. När vi enades om denna så fanns det ingen tv och inget internet. Vardagslivet innehöll fler nära relationer och man var beroende av varandra på ett sätt som vi inte är idag.

I tv-programmet "Lycklig utan piller" berättas det om ett annat sätt att se på varandras känsloliv. I Ghana ser man det som ett kollektivt ansvar att se till att alla mår så bra som möjligt. Man anser det vara vars och ens plikt att lägga sig i och bry sig om så fort man ser att någon inte mår bra. Oavsett om man känner människan i fråga eller inte. Det är alltså helt naturligt att man går fram till en främling och frågar varför han eller hon ser ledsen ut.

Utan att överdriva kan man väl säga att Sverige befinner sig i den ena ytterkanten och Ghana i den andra. Och så länge alla mår bra så kan man väl få befinna sig var som helst på den där skalan. Men nu är det ju så att vi mår allt sämre i vårt avlånga land fast vi har det så bra. Alla har vi någon i vår närhet som är sänkt, sliten, förbannad eller allmänt odräglig. Vi ser det tydligt och tar gärna en omväg för att slippa möta den där människan. Månar om gränserna och beter oss väldigt korrekt enligt gängse normer. Ibland är vi själva den där personen som inte mår bra och då sluter vi om oss av samma anledning.

Men om man nu ska vara helt ärlig - hur jäkla bra mår vi av detta beteende egentligen? Hur stark är man i sin ensamhet och hur tillfreds känner man sig när man inte gjort något för en annan människa, fast man egentligen kunnat göra det? Och är det inte så att våra måenden spiller över i alla fall fast vi anstränger oss så för att hålla isär dem? Mår vi inte lite bättre om vi sitter bredvid en människa som mår bra och lite sämre om vi sitter bredvid en människa som mår dåligt? Jag tror att det är dags att uppdatera våra sociala regler och anpassa dem efter det liv vi lever i dag. Vi behöver varandra mer än vi tror. Vi borde i alla fall testa och se hur det känns att rucka lite på gränserna. Glänta lite på dörrarna, släppa in och kliva på och ta reda på om huruvida det är livsfarligt eller inte.