Vem ska man förlåta först?

Det blev en del räfsat igår. Men trots att traktorsläpet blev fullt, så finns det nog ungefär lika mycket till att forsla bort om några dagar.

Eftermiddagskaffet avnjöts i Ramnäs med denna makalöst vackra utsikt.

Medan vi drack vårt kaffe pratade vi om lite allt möjligt. Det ena samtalsämnet ledde till det andra och rätt som det var hade vi glidit iväg ända bort till ämnet förlåtelse. Och i dess kölvatten kom begrepp som rätt och fel, skuld och skam och ånger guppandes. Vilket är logiskt eftersom de är så intimt förknippande med varandra. Det är ju när man gjort fel och gjort sig skyldig till något man ångrar, som behovet av att be om förlåtelse uppstår. Man knuffar till någon, inser att det var ens eget fel eftersom man hade blicken riktad åt ett annat håll. Mån ångrar att man inte varit mer uppmärksam, säger förlåt och sedan kan livet fortsätta som vanligt. Ibland är det faktiskt precis så där enkelt.

Men så finns det också en hel massa tillfällen när det är betydligt mer komplicerat än så. När det inte är så självklart vad som blev rätt och vad som blev fel. När skuldbollen studsar mellan alla inblandade och man egentligen inte ångrar sig. För det som sades, behövde sägas och det som gjordes, behövde göras. Och kanske var det så att man faktiskt gjorde precis så gott man bara kunde och att det ändå inte riktigt räckte till. Är man då skyldig att äga skulden? Och ja, jag fattar att jag sårat dig - men inser du att du sårat mig samtidigt?

Det är den typen av konflikter som har en tendens att kunna pågå ungefär hur länge som helst. För inte är det så lätt att klämma ur sig ett förlåt här inte. Innan man gör det vill man ha någon sorts upprättelse. Man vill att den andra också ska erkänna sin del. Och egentligen känner man heller ingen ånger eftersom det på många sätt var nödvändigt att det fick bli som det blev. Och ska man verkligen behöva be om ursäkt när man gjort allt som stått i ens makt för att det ska bli så bra som möjligt?  Man fastnar i ett moment tjugotvå som är omöjligt att ta sig ur om man inte är beredd att tänka om.

När man hamnar i konflikt så lägger man vanligtvis det mesta av fokuset på den andra inblandade människan. Men hon sa ju och han borde och varför fattar hon inte och hur menar han att jag ska...  En liten stund ägnade vi oss åt dylika argument när vi satt i Ramnäs och drack kaffe. Fast det kändes ärligt talat uttjatat och innerst inne visste vi båda att detta skulle inte leda någon vart den här gången heller. I stället vände vi upp och ner på alltihopa med hjälp av det gamla välkända citatet:

Vad händer om man faktiskt fokuserar på sig själv istället? Om man låter konflikten vara som den är och lägger alla argumenten åt sidan för en stund? 

Kvar finns då en skamsen och sårad människa med smärtor i bröstet och tunga tankar i huvudet. En ömklig krake som behöver tas i famn och vaggas till ro. Som behöver strykas över håret och som behöver få lugnande ord viskat i örat.

Den enda du kan förändra är dig själv. Alltså är det här förlåtelsen måste börja om den sedan ska kunna ges vidare. Ta den ömkliga lilla kraken i famn och förlåt den av hela ditt hjärta. Och släpp inte taget om den förens du känner att smärtan gett vika och tankarna ljusnat. Låt den inte knata iväg förens den skamsna blicken blivit frimodig.

Om man lyckas med detta så kommer man inte bara själv att må bättre. Man kommer också att se annorlunda på den man hamnat i konflikt med. För nu har man lärt sig något nytt som man kan ta med sig i mötet med den människan. Nu ser man inte längre en puckad och elak människa utan en lika ömklig krake som den man just höll i sin famn. Och man vet också precis vad den lilla kraken behöver. Och kanske skulle man till och med kunna ge något av det till den människan. Och kanske, kanske, kan man så småningom tillsammans se tillbaka på det som hänt utan att det gör ont och konstatera att det egentligen var bra att det blev som det blev, för vi lärde oss mycket av det.

Fast om det går att få till ett så där lyckligt slut eller inte är sekundärt. Det viktiga är att man tar tag i den enda människan man kan påverka och axlar ansvaret som det innebär att vara den människan. Att man vårdar den ömt och vill henne väl. Att man ser till att hon inte blir bitter och hopsnärjd och fylld av smärta. För det som är inom mig, omger mig. Och om man inte reder upp sådana här konflikter så kommer de färga av sig på andra relationer också.

Det känns skönt. Efter gårdagens samtal är jag klar över hur jag ska gå till väga. Nu återstår det bara att få till det i verkliga livet också...