Verkligheten...

För ett tag sedan skrev jag om hur olika två personer kan uppfatta en episod. Om hur två presoner som delar en upplevelse kan tolka den helt olika beroende på vilket filter de ser omvärlden igenom. Idag vill jag vidareutveckla den tanken. Eller veckla in den. Vad man anser om den saken beror även det på vilket filter man har...

Nuförtiden är jag tack och lov ganska stabil. Mestadels går jag omkring och tror att jag duger. Att jag har någonting att bidra med här i världen och att det finns människor som tänker goda tankar om mig. Jag inbillar mig inte att jag är Guds gåva till mänskligheten - men jag känner att jag räcker till och att det jag gör och är bidrar till att vardagen blir lite bättre för de människor jag har omkring mig.

Men när jag blir psykiskt eller känslomässigt överbelastad så byts mitt filter plötsligt ut och då färändras genast hela min uppfattning. Min goda självbild går upp i rök och jag blir till min egen värsta fiende. Jag känner mig värdelös och malplacerad. Fylls av skam och skuld. Blir självkritisk och tolkar alla signaler utifrån till min egen nackdel. Allt det där jag visste och litade på en stund tidigare blir till pinsamma missförstånd. Hur kunde jag vara så dum så jag inbillade mig att det jag sa och gjorde var okej? Varför märkte jag inte hur irriterade och besvikna alla var på mig? Varför bjöd jag in och varför bjöd jag till när jag i själva verket hade gjort alla en tjänst med att hålla mig undan? När skulden och skammen löper amok så finns det just inga begränsningar i den egna bedrövligheten.

I sådana stunder klamrar jag mig fast vid intellektet. Där finns det i alla fall ett uns av sunt förnuft att tillgå. En sorts förankring i den verkliga verkligheten. Här kan jag resonera med mig själv och se någorlunda objektivt på saker och ting. Här kan jag klappa mig själv på axeln och säga: Ja, ja, du känner så här just nu. Men det är inte så det är och det vet du egentligen om. Se tillbaka och minns. Vad fick du för respons? Finns det någonting i den som styrker vad du känner nu?

Det är lite grann som att sitta hos optikern och få den ena linsen utbytt mot den andra. Det blir ett jämförelsematerial som ställs i kontrast till känsloupplevelsen som drabbat mig. Och det hjälper mig att hitta tillbaka till hur det egntligen är. Att jag är en person som duger. Som har någonting bra att bidra med. Att jag är lika mycket värd som alla andra.

Det är verkligen inte så konstigt att det kan bli rörigt understundom här i världen, när verkligheten kan se så himla olika ut beroende på vilka filter som används för tillfället.