Vill och vill inte

Redan när jag gick på mellanstadiet började jag samla på citat. Dessa nedtecknades i en rosa skrivbok märkt "Bevingade ord". När den boken blev full köpte jag sedemera en gul anteckningsbok och därefter även en ljuslila med tjusigt blommönster på. Ibland bläddrar jag igenom dem och det är lite som att läsa gamla dagböcker. De nedskrivna citaten är kopplade till minnen och perioder i livet och därför för de korta meningarna mig tillbaka till händelser och känslolägen som passerat revy genom livet.

Citatet som syns på fotot finns i den gula boken och jag skrev ner det för ungefär arton år sedan. Då var jag nyskild och bodde ensam med barnen i en marklägenhet. Livet var kaotiskt på många sätt och jag kände mig tämligen vilsen. Ändå blev jag berörd av de här orden. Jag förstod dem inte då, men hade en stark känsla av att de var sanna och viktiga. Nu när citatet plötsligt ploppade upp ur minnesbanken så har de blivit begripliga. Jag har liksom vuxit ikapp orden och kan ta dem till mig. Nu förstår jag att detta är ett val man kan göra och att vinsterna med att göra det valet är många.

Det går åt så mycket kraft till att vilja saker. Att hoppas och längta och sträva efter. Och kanske går det åt ännu mera kraft till att vara rädd för. Till att försöka undvika och undkomma. I varje människa bor det en uppsjö av viljor som trängs om utrymmet. Vi vill hinna med bussen och vi vill absolut inte bli påkörda av den. Vi vill finna kärleken och vi är livrädda för att bli bli ratade. Och så vidare...

Men efterhand som åren går så börjar jag mer och mer ifrågasätta nyttan med all denna vilja. Saker och ting blir ju vanligtvis som de blir ändå. Oavsett vad jag tycker om saken. Och detta är väl anledningen till att Gunnel Vallquists ord kommer tillbaka till mig. Hon beskriver ett annat sätt att förhålla sig till livet.

Tänk om det är så att man faktiskt kan släppa taget om viljan och helt sonika låta livet leva sitt eget liv. Ta det som det kommer istället för att försöka styra upp det med viljekraft. Låta jämnmodet breda ut sig och luta sig mot det oavsett om ån svämmar över eller om den håller på att torka ut. Tänk om det går att finna någon sorts vila i detta. Ett överlämnande.

Det är något oerhört tilltalande med den tanken. Att få släppa taget och bli så där liten som man känner sig i förhållande till livet. Att lossa greppet och låta sig bli buren. Låta viljan fara sin kos och få utrymme över till djupa, befriande andetag. Bara ta emot det livet har att bjuda på. Här och nu och ingenting annat.

Det är ett val vi kan göra. Vi kan avstå från viljan. Välja den fattigdomen och se om det möjligtvis är så att den berikar.